Modig som ett lejon

Idag handlar mitt blogginlägg om mod.

Att vara modig.
Att ta steg.
Att hoppa med tilliten att man landar bra.

Jag får ofta höra "jag vågar inte", "men tänk om", "nej, det kan jag inte".
Då svarar jag "vad kan hända?", "men tänk om det går bra?", "hur vet du att du inte kan, om du inte har provat?"

Jag kan villigt erkänna att jag inte heller är så modig alla gånger. Jag har fått jobba länge med mig själv för att kunna göra vissa saker. Jag har haft känslan att benen skakar, hjärtat bultar och luften inte räcker  till. Ibland har jag inte haft ett val att avstå från det som skrämt mig, utan jag har varit tvungen att ta steget och göra det som bär emot. Och då har det visat sig att det gick bra. Visst kan det ha varit pinsamt, otrevligt eller ansträngande, men jag har alltid överlevt, och gått starkare ur det.

Min teori är att det är andra saker man är rädd för nu, än vad man var rädd för för 30-40 år sedan. Det har att göra med att allt ska vara så perfekt. Allt man ser i sociala medier är det perfekta livet. Det är lyckliga, snygga människor, som hinner med allt och som inte verkar ha några problem. Bakom sin skärm kan man redigera bilder och undvika att lägga ut det  pinsamma, det som är skrämmande och det som inte passar in i "den perfekta bilden av mig själv".

Man är helt enkelt rädd för att inte vara lika bra som "den bästa bilden av mig själv".

Tänk om jag inte duger när jag är mig själv?

Detta resonemang leder mig direkt in på nästa tanke. Jag får ofta frågan, oftast från kvinnor ,
"tänk om han inte vill ha mig?"  eller " tänk om han inte svarar på mitt sms, jag har redan skickat ett sms, nu törs jag inte skicka ett till".

Vänd på tanken. "Vill du ha honom? En man som inte klarar att ta emot fler än ett sms, är han något att ha?" Och där kommer rädslan in " tänk om han tycker....",  "ja, men låt honom tycka det då... man kan aldrig styra en annan människas tankar och åsikter" .

Om du inte provar så vet du ju inte om det funkar, eller hur?